Andreas nämde sin pappa ikväll.
För hans skull blev jag lycklig.
Men samtidigt så kom tårarna direkt.
Det gör ont i hela kroppen och svider i hjärtat.

Allt kommer tillbaka.
Alla tankar jag någonsin tänkt.
Tankar om att pappa aldrig fick hålla sitt barnbarn i famnen.
Att han aldrig fick komma på Rasmus' dop.
Att han aldrig fick se Rasmus växa upp och lära sig allt.

Vissa säger att han ser Rasmus från där han är nu.
Men det är helt oväsenligt just nu.
Dem orden betyder inget.

Saknaden blir inte mindre för det.

Häromdagen pratade vi om sorg, jag och en till som har mist en förälder.
Vi pratade om att gråta.
Vi pratade om sorg.
Jag erkände för mig själv att jag inte har sörjt ordentligt.
Jag erkände att jag inte vågade gråta för jag visst inte om jag skulle kunna sluta gråta.

Sorgen gör så ont.
Det värker i kroppen imellanåt när det är som svårast.
Det känns som om en person som väger 150 kg skulle sätta sig på mig.
Så kan jag förklara tyngden av min sorg.

Det finns nog en lösning.
En lösning som innebär att jag tar itu med sorgen. Att jag vågar gråta ut ordentligt.
Men det är en lösning som jag inte vågar ta itu med nu.