...
Minns när min pappa fick en stroke.Minns inte tiden innan eller hur jag fick reda på det då jag var så liten, men jag minns tiden på sjukhuset. Vi kom in på ett rum, han hade ett eget rum. En säng och ett bord med stolar och sen stora fönster.
När vi kom in så satt pappa på sängen. Han kunde inte resa på sig, då han hade blivit förlamad ¨på vänster sida efter det som hade hänt. Han hade även tappa språket, så det han sa gick inte att förstå. Jag minns vissa saker så tydligt. Bl.a en sak, det var när vi kom in på rummet och han vände sig åt vårat håll och såg at det var vi. Han vart så glad. Han grät av lycka när han såg att det var jag som kom in genom dörren. Tiden gick och eftersom jag var så liten så kunde jag inte mycket göra, jag satt i pappas knä och försökte prata så gott jag kunde. När vi skulle gå kramade jag pappa hej då, och sa som vanligt att jag älskade honom, även om det jag fick tillbaka inte var förståeligt så vet jag att han sa "jag älskar dig också".
Efter en tid på sjukhuset och med sjukgymnastik så fick han komma hem. Han var tillochmed så pass bra att han fick flytta till en egen lägenhet. Han klarade sig själv, men hade ändå pesonal som kom och kollade till honom med jämna mellanrum. Vi var där flera gånger och fikade och hälsade på. Träffade även den snälla personalen nån gång.
Men så kom dagen, allt hade varit jättebra. Men när den dagliga rundan gjordes hemma hos pappa så hittade dom honom brevid sängen. Han hade slagit i huvudet och det var blod på hela golvet.
Då det hände vågade jag inte fråga vad som hade hänt eller vad det var som gjorde att pappa hade dött.
Men efter många år tog jag reda på det och dét och det var en hjärtinfarkt som hade tagit pappas liv.
En kall dag i februari försvann min pappa från jordelivet.
Nu är det 9 år sen, men det smärtar fortfarande och jag minns den dagen jag fick reda på det som om det vore igår.
Älskade pappa, du är nu morfar, men tyvärr fick du inte träffa våran älskade Rasmus. Men jag vet att nånstans ser du det vi gör och håller ett vakande öga över oss.
Per Carlsson.
1962 - 2000 †
När vi kom in så satt pappa på sängen. Han kunde inte resa på sig, då han hade blivit förlamad ¨på vänster sida efter det som hade hänt. Han hade även tappa språket, så det han sa gick inte att förstå. Jag minns vissa saker så tydligt. Bl.a en sak, det var när vi kom in på rummet och han vände sig åt vårat håll och såg at det var vi. Han vart så glad. Han grät av lycka när han såg att det var jag som kom in genom dörren. Tiden gick och eftersom jag var så liten så kunde jag inte mycket göra, jag satt i pappas knä och försökte prata så gott jag kunde. När vi skulle gå kramade jag pappa hej då, och sa som vanligt att jag älskade honom, även om det jag fick tillbaka inte var förståeligt så vet jag att han sa "jag älskar dig också".
Efter en tid på sjukhuset och med sjukgymnastik så fick han komma hem. Han var tillochmed så pass bra att han fick flytta till en egen lägenhet. Han klarade sig själv, men hade ändå pesonal som kom och kollade till honom med jämna mellanrum. Vi var där flera gånger och fikade och hälsade på. Träffade även den snälla personalen nån gång.
Men så kom dagen, allt hade varit jättebra. Men när den dagliga rundan gjordes hemma hos pappa så hittade dom honom brevid sängen. Han hade slagit i huvudet och det var blod på hela golvet.
Då det hände vågade jag inte fråga vad som hade hänt eller vad det var som gjorde att pappa hade dött.
Men efter många år tog jag reda på det och dét och det var en hjärtinfarkt som hade tagit pappas liv.
En kall dag i februari försvann min pappa från jordelivet.
Nu är det 9 år sen, men det smärtar fortfarande och jag minns den dagen jag fick reda på det som om det vore igår.
Älskade pappa, du är nu morfar, men tyvärr fick du inte träffa våran älskade Rasmus. Men jag vet att nånstans ser du det vi gör och håller ett vakande öga över oss.
Per Carlsson.
1962 - 2000 †
Kommentarer
Postat av: mamma russin
hej hej..
fy så otäckt... din pappa tittar ner på er lille son och sitt barnbarn och är jättestolt över han.. tror du inte det?? Med sitt vakande öga!!!
Önskar er en fin dag, kramar om...
Postat av: sandra
åh. ja ryser i hela kroppen när jag läser. fy va hemskt att förlora sin pappa.
Stor kram!
Trackback
