Fyra känsliga år .. 1460 dagar.
Det är en lång tid. Mitt tonårsliv.
Det hände inte mycket, visst kärlekar kom o gick. Skolan gick upp och ner.
Och första fyllan såklart. Det är år jag aldrig får tillbaka.
Men det är ändå inte det som gör ont. Det är åren jag inte fick dela med min mamma.
Hon fick ju veta allt och fick veta alla smaskiga detaljer, men det var på avstånd.

Mamma o jag har alltid haft ett speciellt band till varandra.
Då pappa flyttade ifrån oss när jag liten så blev det bara vi två kvar.
Vi fick klara oss själva. Mamma gjorde allt för lilla mig. Hon tog cykeln till dagis för att plocka upp mig efter jobbet och så åkte vi hem till våran lägenhet. Vi klarade oss bra, vi två.
Efter ett par år kom det en till med i bilden. Mamma mötte hennes nuvarande man.
Vi hade ett par år på avigsidan med varandra, tyvärr.

Då ja hade flyttat "hemifrån" tidigt så firade jag julen på annat håll ett par gånger.
Men en jul, då jag hade blivit bjuden hem till mamma o hennes man på middag så
släppte vi allt. Vi gjorde en nystart, vi började om från början.
Jag sov hos mamma den natten, hon kom o bäddade om mig som en kåldolme, precis som förr.
Jag sov så gott den natten, på morgonen blev jag väckt av mamma som pussade mig på pannan och
berättade att frukosten var klar. Då var jag som lyckligast.

Tolv dagar efter så drabbades mamma av en hjärnblödning. Jag minns att jag satt hos min dåvarande pojkvän
då telefonen ringer. Det står mamma på displayen, jag minns hur glad jag blev när det ringde.
Men den glädjen försvann så himla snabbt. Det var min mammas man som ringde och berättade att mamma
hade fått en hjärnblödning.
Vi åkte till sjukhuset den kvällen, det var snö ute och halt på vägarna.
Jag var så utmattad att jag somnade i bilen dit.
Vi klev in på det stora sjukhuset och gick till mamma.
Hon som är så liten i vanliga fall såg ännu mindre ut nu.
Hon var blek och hade slangar omkring sig.
Det var jobbigt att lämna henne där alldeles själv.

Nu i dagsläget mår mamma jättebra. Det syns inte att hon haft en hjärnblödning.
Hon strålar och njuter av varje dag. Tar dagen som den kommer.
Vi kan båda gråta över att vi inte fick gå igenoom tonårsåren tillsammans, utan bara på avstånd.
Jag har gråtit många tårar över att inte haft min mamma så nära mig.
Saknat henne så det har gjort ont i hela mig.

Men idag, är vi där vi alltid har velat vara.
Vi har nått fram trots tusen motgångar.
Vi har gått i mål, mamma.
Tillsammans har vi klarat detta.

Det är föralltid du och jag.
Jag älskar dig mamma, över allt annat.