Det började natten den till den 21:e december. Skulle sova men kände att nåt inte var som det brukade.
Det gjorde mer ont än vanligt men inget jag la speciellt mycket vikt på. Sprang o värmde mina vetekuddar i hopp
om att det skulle hjälpa lite. Vid fyra hade jag förflyttat mig ut till soffan där jag gjorde A sällskap. Låg o vred o vände på mig
men utan att kunna somna. Kände av en smärta i ryggslutet som jag inte känt innan. Denna smärta kom med ca 4 minuters mellanrum. Ringde upp till förlossningen vid halv fem och frågade om det skulle göra såhär ont.
Hon undrade om vattnet hade gått, vilket det inte hade. Hon frågade om jag hade ont som ett bälte runt magen. Nej blev mitt svar då jag endast hade ont i ryggen.
Hon bad mig ta en tablett och ta en dusch eller ett bad för att se om det släppte något. Sagt o gjort, inget hjälpte.
Vid halv sex ringde jag igen då det hade ändrat sig och att det onda hade ändrat skepnad. Nu kom det med jämna mellanrum och nu hade jag ont i hela magen, inte bara i ryggen.
De bad oss att komma upp för att kolla för säkerhets skull men att vi skulle göra oss beredda på att få åka hem igen.
 
Väl däruppe satte dom en CTG kurva på mig och tog lite andra prover. Jag hade till min förvåning och lycka öppnat mig en cm, visserligen bara 1, men för mig var det
ett stort steg mot målet. Vi fick vara kvar ett tag o de erbjöd mig ett bad för att släppa lite på värkarna. I dåläget ville jag inget hellre än att bara ligga kvar i den någorlunda fosterställning jag hade intagit, men trots det förflyttade jag mig till badkaret på förlossningsavdelningen. Och väldäri mådde jag riktigt bra, när värkarna kom flöt de lixom ut i vattnet, de gjorde inte mindre ont men de blev lättare att hantera.
Klev upp för att bli undersökt igen, och fortfarande var jag bara öppen en cm. De bad oss knalla omkring uppe på sjukhuset för att se om det hände något mer, efter lite vandrande och många avbrott i våran promenad så sa de åt oss att åka hem för att vila, då det är lättare att slappna av hemma än på ett sterilt sjukhus.
Vi åkte hem vid ett tiden och la oss båda på soffan för att försöka ta igen den sömn vi hade missat timmarna innan. A somnade som en liten gris och jag gjorde mitt bästa men kunde inte slappna av tillräckligt. Så fort jag slumrat till kom en ny värk och jag var klarvaken igen. Gav upp det där med att ligga utan försökte istället gå omkring här hemma.
Jag gick en liten bit sen kom en värk som gjorde att jag höll på att vika mig dubbel. Gick en liten bit till, o sådär höll det på ett tag.
Försökte göra mig lite att äta då jag var utsvulten. Gick sisådär kan jag tala om nu i efterhand, men då tyckte jag att det gick alldeles utmärkt.
Vid halv fem tiden petade jag på andreas o bad honom hålla mig sällskap medans jag badade, trött o nyvaken satt han vid karkanten och andandes med mig när det kom en värk.
Nu kom de tätare och intensivare än tidigare. Gick upp ur badet o satte mig på toan,  o ur mig kom en slemklump! Skrek på A som undrade vad det var för nåt.
Lite chockad blev mitt svar; - jag tror min slempropp har gått.
Ringde upp till förlossningen och berättade vad jag nyligen hade upplevt. Efter att jag förklarat hur ont jag hade o att de kom intensivare bad de oss komma in återigen.

Så vid 18.05 på söndagskvällen befann vi oss återigen där uppe. Jag blev undersökt o undrade om de skulle skicka hem oss igen. Dock blev beskedet
något helt annat; - Ni åker inte hem igen, inatt ska ni ha barn. Jag var öppen tre cm och blev genast förflyttade från undersökningsrummet ill ett förlossningsrum.
Nu blev jag riktigt rädd och det som jag sett fram emot så länge stod precis framför näsan på mig.
Blir erbjuden lustgas som jag motvilligt tar emot. Rädd för hur det ska kännas och hur jag ska göra vägrar jag i början. Men efter mycket om o men så
testar jag och det känns inte så farligt ändå. Lustgasen blev i detta läge min bästa vän som jag motvilligt släpper, många gånger fick A ta bort den då jag vägrade släppa.
Ber om att få krypa ner i ytterligare ett bad för att försöka bedöva smärtan. Klockan var nu 19.26.
Efter att jag badat gick jag på toan och det var inget märkvärdigt med det, hände inget speciellt. När jag sen blev undersökt när jag kom in på rummet så fick jag glädjande nyheter att jag hade börjat läcka vatten. De tröck hål på den lilla hinna som var kvar och ut kom en massa vatten.
Jag som så många gånger innan hade undrat om jag skulle missa om vattnet skulle gå fick nu klarhet om att det missar man verkligen inte!
Nu var klockan 20.12 och jag bad om att få all bedövning de kunde tänkas ge mig. Fick mer lustgas i väntan på narkosläkaren som skulle komma o sätta ryggbedövningen. Lustgasen var helt underbar vid detta tillfälle.
Nu gick det fort, vid 20.48 fick jag ryggbedövningen, dock hjälpte det inte utan de fick ge mig en dos till, eller om de ökade? (inte säker).
Klockan tickade på och vid halv elva var jag öppen 7 cm, nu gick allt ruskigt fort. vid 22.50 sätter de en kateter och tömmer blåsan.
Klockan tickade vidareoch med BM vid min sida nästan hela tiden tyckte jag att tiden gick ganska fort ändå.
Sköterskorna sprang med kaffe till A hela tiden som inte vek från min sida för en sekund.
Kl 00.40 börjar krystvärkarna och härifrån är allt suddigt, men har nu fått reda på att jag krystade även om jag inte hade några värkar. Ser jag mig omkring och får se ytterligare en människa i rummet. Enligt tidigare upplysningar så skulle det ju bara vara en barnmorska och en undersköterka i rummet under en förlossning.
Jag kommer ihåg att jag frågar vem hon är o hon presenterar sig som barnläkare. Nu blev jag riktigt rädd och skriket; - Mår inte barnet bra? Är det nåt som är fel?
Nu i efterhand så har de berättat att hon bara var där för säkerhetsskull då barnets hjärtrytm hade gått ner till 45-50 slag/minut. Men att BM hade full kontroll och att det var inga problem. Detta var vid 00.47 som hon befann sig i rummet. Kl 00.50 sätter dom en sugklocka för att hjälpa till på slutklämmen.
Och kl 00.52 får jag upp nånting varmt, kladdigt och blodigt, en liten pojke. Så perfekt gjord av mig och hans pappa.
Trots allt kladd och allt blod så var han det vackraste och mest perfekta jag sett.
Denna natt var den lyckligaste i våra liv. Vi hade äntligen blivit föräldrar och äntligen hade vårat barn sett världen för första gången.