Istället för att skriva ett långt inlägg om hur jag mår och hur mycket jag saknar skriver jag bara ett ord. Ett ord med tjock, svart text. Precis som sorgen är. Tjock och svart. Alldeles för tung att bära själv. Den får jag leva med, resten av livet.
Dagarna blir alltmer lättare, men vissa dagar så visar sig sorgen som en tung dimma över mig och mitt liv.

Pappa, i hjärtat finns du alltid bevarad.
Med kärlek.